Skyltar del 2

För några inlägg sedan var det skylttema.

Här kommer två skyltar till.

Från South Dakota. 

Väldigt rakt på sak.

Tuff tuff låter tåget

O jag tuffar på jag med. Den blå pricken på kartan har rört sig en bit sedan början av juni. 

Just nu befinner jag mig i Iowa och cyklar något som heter RAGBRAI. Det är en tidning som startade ett lopp som varje år går väst-öst genom Iowa. Det sägs att det är världens största årligen återkommande cykellopp över flera dagar.                                 

Jag fick frågan av mina amerikanska ”plast-föräldrar” som jag cyklat med i snart en månad om jag ville cykla loppet med deras team, ”La Lanterne Rouge”, med egen teambuss, förbokade boenden (samt fri dryck och snacks😁) etc.                                              

”Såklart jag vill, vad kostar det?” frågade jag. - Ingenting, svarade de, mitt företag sponsrar dig, här får du en team-tröja.     

 Amerikaner är mycket för worlds best, biggest etc men i det här fallet är jag benägen att hålla med. Det är galet många cyklister. Då menar jag GALET många!!! Någonstans mellan 20-30000 anmälda, men sen är det de som inte är anmälda som cyklar ändå, vilket är ok! Vissa dagar sägs det att det är uppemot 100 000 cyklister på banan. Sanslöst! Det betyder ju även att cykelvanan bland cyklisterna varierar så det gäller att vara uppmärksam på vad som händer framför en. 

Hittills har det vart en fantastisk vecka. Fin cykling, kul cykling. Målet med den här resan är inte att cykla så fort som möjligt, men de senaste två dagarna har jag cyklat med två killar i teamet, Ben och Brian, och vi har dammat på bra alltså. Har lyckats hänga med (utan packning) och samtidigt haft väldigt trevligt. Idag väntar längsta dagen, 166 km. Vi startar tidigt pga solen och värmen och att ev kunna undvika så många andra cyklister som möjligt, även om många säkert kommer försöka starta tidigt pga distansen. 

Nu ska jag koka mig en tallrik gröt, packa ihop allt och lasta på bussen.

Small-town America

Fd president Obama definierade small-town America enligt följande:

"You know how to make it through a hard season. You know how to look out for each other in the face of drought or tornadoes or disasters, looking out for each other until we reach a brighter day," Obama said during a stop in Peosta, Iowa. That ethic, that kind of honor and self-discipline and integrity, those are the values that we associate with small towns like this one. Those are the values that built America," the president said.

Den här cykelturen har hittills tagit oss genom det som kan kallas small-town America. Dels för att det utmed rutten hittills inte funnits några direkta storstäder men även genom ett medvetet val. Att komma närmare den amerikanska ”folksjälen” eller vad man ska kalla det. 

Det är ju dock inte så att människorna i de här samhällena är helt avskurna från verkligheten. De har internet, de handlar på stora kedjor ex Walmart, folk begår brott, folk skiljer sig etc. Men det är ändå något speciellt att cykla in i ett samhälle med 7 invånare och gå in på den lokala saloonen och beställa mat jämfört med en stad i ex Boises storlek.

Invånarnas egna ord om sina småstäder:

"Life is so much more peaceful," said Jim Strubel of Waterloo. "We take things at a more leisurely pace. There isn't the violence you see in the city, not the traffic.”

”In the city, they walk with their eyes down. We look each other in the face."

Läs även mer om small-town på:

https://amp.mcclatchydc.com/news/nation-world/national/article24694813.html

Hittills har small-town America lett till spännande möten och samtal och till att jag sitter där jag sitter nu. På strandkanten vid Missouri-floden på gränsen mellan South Dakota och Nebraska och skriver det här. Hade inte jag och Veronika mött Cathy & Phil i småstaden Prairie City skulle South Dakota bara varit ett svart hål på kartan och antagligen hade jag trampat mig rakt igenom platta Nebraska med sina ändlösa kullar och odlingsmark och jag varit utan den fantastiska resan lite längre norrut. 

Det som dock skaver jättemycket i mig är att Veronika inte är här och delar de här upplevelserna med mig. Jag saknar och längtar efter henne varje sekund här borta. Men den 27/28 augusti ses vi igen. I New York. Hon flyger nämligen och möter mig när jag anländer dit😃 Det är det jag tänker på när längtan är som mest jobbig.                                                    

Punkteringar och annat

Senaste dagarna har präglats av värme, sol, vind, en del spektakulära vyer…..samt punkteringar. 

Den första inte så mycket att snacka om, den andra lite halvt onödig pga vägval och dålig vägkvalitet.

Den tredje helt onödig. HELT ONÖDIG! Störande också att det bara var mitt eget fel också. Ingen annan att skylla på. Störde mig på den under 2/3 av dagens tur. Trots medvind. Särskilt som cykelaffärer är ungefär lika vanligt förekommande som isbjörnar här i South Dakota. Men jag har iaf övat på att byta slang och ikväll gjort något så ovanligt som att lappa en innerslang. När gjorde man det senast? 1983?

Men annars har South Dakota vart härligt. Vilodag vid Mt Rushmore, camping i utkanten av Badlands och sen cykling rakt genom nationalparken. 

Idag ett besök på ”World Famous Pioneer Auto Show” i Murdo. Hand upp den som hört talas om den!              Men här finns massor massor massor av bilar, leksaker, memorabilia och….annat. Massa saker helt enkelt.     Svårt att förklara. 

Nu dags att sova. Imorgon cyklar vi till Fort Thompson. I medvind. Och peppar peppar förhoppningsvis utan punkteringar. Ta i trä också för säkerhets skull.

 

Cykelstatistik hittills

Här kommer lite statistik från cykelturen hittills.

Distans per dag, vecka och sammanlagt samt antal höjdmeter klättrade.

På söndag räknar jag med att ha nått ungefär halvvägs (beroende på framtida vägval).

Vecka 1:

Söndag 5/6 Dag 1: Oregon: Portland-Cascade Locks. 74,1 km.

Måndag 6/6 Dag 2: Cascade Locks-Washington State-Oregon-Celilo Park. 75,6 km.

Tisdag 7/6 Dag 3: 

Celilo Park-Cottonwood Canyon. 51,6 km.

Onsdag 8/6 Dag 4: 

Cottonwood Canyon-Condon. 53,9 km.

Torsdag 9/6 Dag 5: 

Condon-Bear Hollow County Park. 45,2 km.

Fredag 10/6 Dag 6: 

Bear Hollow County Park-Dayville. 55,1 km.

Lördag 11/6 Dag 7: 

Vila på Community Church, Dayville.

Sammanlagt vecka 1: 355,5 km. 

(355,5 km)

Vecka 2:

Söndag 12/6 Dag 8: 

Dayville-John Day. 49,9 km.

Måndag 13/6 Dag 9: 

John Day-Prairie City. 22 km.

Tisdag 14/6 Dag 10: 

Prairie City-Baker City. 107 km.

Onsdag 15/6 Dag 11: 

Baker City- T Ranch, Hereford. 62,6 km.

Torsdag 16/6 Dag 12: 

T Ranch Hereford-Vale. 25,8 km.

Fredag 17/6 Dag 13: 

Vale-Idaho-New Plymouth. 47,4 km.

Lördag 18/6 Dag 14: 

New Plymouth-Boise. 85,8 km.

Sammanlagt vecka 2: 400,5 km. (756 km)

Vecka 3:

Söndag 19-Tisdag 21/6 Dag 15-18

Vilodagar Boise (kort cykel måndag).

Måndag 20/6 Dag 17: 

Boise-Boise. 26,2 km.

Onsdag 22/6 Dag 19: 

Boise-Ten Mile Campground. 77,8 km.

Torsdag 23/6 Dag 20: 

Ten Mile Campground-Stanley. 135,72 km.

Fredag 24/6 Dag 21:

Stanley-Challis. 94,02 km.

Lördag 25/6 Dag 22: 

Challis-Arco. 130,59 km.

Sammanlagt vecka 3: 464,33 km. (1220,33 km)

Vecka 4:

Söndag 26/6:

Vilodag i Arco.

Måndag 27/6:

Arco-Rexburg. 149,4 km.

Tisdag 28/6:

Rexburg-Wyoming-Jackson (Hole). 131,52 km.

Onsdag 29/6:

Jackson (Hole)-Dubois. 146,88 km.

Torsdag 30/6:

Dubois-Shoshoni. 160,02 km.

Fredag 1/7:

Shoshoni-Casper. 158,48 km.

Lördag 2/7:

Casper-Midwest. 69,77 km.

Sammanlagt vecka 4: 816,07 km. (2036,4 km)

Vecka 5:

Söndag 3/7:

Buffalo-Gillette. 156,12 km.

Måndag 4/7:

Gillette-Hulett. 112,57 km.

Tisdag 5/7:

Hulett-South Dakota-Spearfish 82,97 km.

Onsdag 6/7:

Spearfish-Keystone. 114,96 km.

Höjdmeter t o m onsdag 6/7:

19 205 m.

Skyltar

Här i USA finns det skyltar i mängder. Nackspärren skulle vara nära om man tittade på alla. 

En del är roliga, en del nyttiga och en del blir man bara förundrad och förstummad över, inte alltid på ett positivt sätt. 

Om man mot förmodan skulle tycka det vore en bra idé att skutta ut för att krama björnen så är detta en bra skylt va?

Någon som vill köpa en bil av ”ganska tillförlitlige” Bob?

Pax för att vara folkräknare här!

Hyfsat nöjd när jag passerade den här skylten!

😳😳😳

👍👍👍

😂

Inte en favoritskylt. 

En favorit!

Hur vet man det?! Är det ens sant?!

Rolig…..väl?🤪 

Yes! Om än bara till en RV-park i utkanten av Boise.

Möten

Vilket härligt tillfälle till olika sorters möten med olika sorters människor den här cykelturen utvecklat sig till. Korta möten, långa möten, återkommande möten och kanske till och med möten som leder till vänskap. 

Som imorgon, Cathy & Phil som vi träffade i Prairie City kommer och hämtar upp mig i den lilla orten Midwest så vi kan cykla tillsammans igen. South Dakota tror jag står på programmet. ”Go with the flow” tänker jag. Jag kommer även cykla RAGBRAI med deras team. Förstår fortfarande inte hur jag kom med där….

Eller i kyrkan i den lilla orten Dayville där vi träffade en kvinna som fått problem än med ögat och som vi cyklade med till John Day där hon skulle träffa doktorn. Vart är hon nu? Kunde hon fortsätta eller var hon tvungen att åka hem? Hur mår hennes bror (han var lite krasslig) som passade hennes hund? 

Kevin, som cyklar tävlingen Transamerican Race och som jag mötte på en camping i Rexburg tidigare i veckan.      Vi pratade cyklister emellan. Berättade bl a att jag vill cykla Erie Canal Trail i staten New York. ”Jag bor ju precis utmed den, ta mitt telefonnummer och ring mig när du närmar dig” sa han. Så häftigt. 

Farbrodern i permobil i kassakön bredvid mig och Veronika på Walmart i Ontario, Oregon som var nyfiken på oss och som kört lastbil i 40 år och varnade för sidvindarna i Wyoming. Ett möte på högst 90 sekunder. Men som man kommer ihåg.

Fantastiska Josh & Nikki som körde förbi oss utanför Unity men vände om för att kolla till oss vid vägkanten och som utan att tveka erbjöd oss rum i deras hem över natten. ”We have an extra room, you can sleep in there”. Josh blev helt såld när vi förklarade vad Djungevrål är så han kommer få ett paket med påsar skickat till sig såklart. 

Eller som idag, jag svänger in vid Hells Half Acre samtidigt som en bil med två motocrosser därbak. En mor- eller farmoder med sina två halvvuxna barnbarn på väg till family reunion i Thermopolis över 4 juli-helgen. Pratade lite o sen kollade jag utsikten. Gör mig redo att cykla iväg. Då erbjuds jag sandwich, vatten, sportdryck etc. Vi pratar en lång stund. Hon berättar att det fanns ett hotell och en bar där förr i tiden. Hennes ena barnbarn är motocross-tokig o berättar allt om skillnaden mellan sina två hojar, Kawasaki och KTM, four stroke och two stroke och det ena med det tredje. ”You sure like to talk a lot” sa syrran till honom till slut. Men nu har jag hyfsad koll på motocross också😂. Jag lämnar till slut med välfylld mage och en liten plastlåda chips som hon skickade med. 

Ser fram emot många fler möten under resten av det här äventyret. 

Näst minsta samhället hittills. 

Hells Half Acre. Bilderna gör det inte rättvisa kan jag meddela.